Sent i november

Den boken av Tove Jansson har jag just läst färdig. Älskar hennes muminböcker!De är precis i min smak.

Måste säga att det här var en av de bästa. Har läst alla böcker utom just denna, men när jag råkade vara ledig och det är höst så tyckte jag det var ett utmärkt tillfälle att sjukna in i en höstig mumindal för en stund.

Boken var kanske lite annorlunda mot de andra böckerna, men helt underbar!

Smått melankolisk kan man väl säga, men det är just det jag gillar.

Dessutom fanns det med karaktärer som jag inte bekantat mig med förut som t.ex. Onkelskruttet. En smått glömsk man i sina bästa år :)

Här kommer ett litet utdrag från när Onkelskruttet letade efter mumintrollens förfader som vanligtvis bor i kakelugnen, men som Onkelskruttet tror har flyttat in i en garderob.

När alla hade somnat gick Onkelskruttet uppför trappan med ett ljus. han stannade utanför det stora kläskåpet och viskade: Är du där? Jag vet att du är där.

Mycket sakta öppnade han skåpet, dörren med sin spegel svängde upp.

Ljuslågan var mycket liten i den mörka farstun men Onkelskruttet kunde klart och tydligt se förfadern mitt framför sig. Han hade käpp och hatt och verkade närmast osannolik. Hans nattrock var för lång och han hade damasker. Inga glasögon. Onkelskruttet tog ett steg framåt och förfadern gjorde likadant.

Jasså, du bor inte i kakelugnen längre, sa Onkelskruttet. Hur gammal är du? Går du aldrig med glasögon? Han var mycket upphetsad och dunkade med käppen i golvet för att ge eftertryck åt sina ord. Förfadern gjorde likadant men svarade inte.

Han är döv, sa Onkelskruttet för sig själv. En stendöv gammal skrott. Men det är i alla fall trevligt att träffa någon som begriper hur det känns att vara gammal. Han stod kvar och tittade på förfadern mycket länge. Till slut lyfte han på hatten och bugade sig. Förfadern gjorde detsamma. De skildes under ömsesidig uppskattning.

Alla ni Muminälskare tycker jag ska ta och läsa den här boken, det är så värt det! :)